Var och varannan dag kan vi läsa och höra i nyhetssändningar om bristen på äldreboenden i Sverige. Anhöriga tvingas ta på sig ansvaret och jobbet att vårda sina äldre anhöriga eftersom man inte får någon plats på äldreboenden. Detta har till följd att den anhörige kanske t.o.m. blir tvungen att gå ner i arbetstid, man mår dåligt på jobbet eftersom tankarna finns hos den anhörige och detta kan i sin tur leda till sjukskrivningar. Allt detta enligt studie-eller forskningsrapport.
Sedan år 2000 har, enligt uppgift, 32000 äldreboendeplatser försvunnit. Då kan man ju förstå att brist på platser uppstår när vi blir fler och fler äldre. Varför dessa äldreboenden lagts ner har jag inte hört någon godtagbar förklaring till. Man kan ju därför spekulera i om det kan bero på att man istället byggt asylboenden eller, gud förbjuder, gjort om vissa äldreboenden till asylboenden. En annan fundering kan vara att pengarna inte räckte till för våra äldre därför att asylboenden prioriterats under dessa år.
Invändningen blir då naturligtvis från de styrande att detta inte har att göra med varandra och att det är olika pengar man använder. Trams, säger jag. Båda sakerna rör sig om skattepengar och vår gemensamma kaka. Om kakan har en viss storlek så får någon stå tillbaka om man är flera om den eller någon ska ha mer. Punkt slut. Då har det blivit så, såvitt jag kan se, att äldreomsorgen har fått stryka på foten och få vad som blir kvar. De betyder att de som har mest bidragit till omsorgen genom att betalat skyhöga skatter, med förhoppning om en tryggad ålderdom och god omsorg, nu blir blåsta på konfekten.
Tyvärr är vi "svenskar" så förda bakom ljuset att vi inte riktigt har fattat och reagerat på vad som håller på att ske med den välfärd som byggts upp under årtionden.
fredag 29 januari 2016
torsdag 28 januari 2016
Det nya mångkulturella Sverige.
Det har väl inte undgått någon att Sverige på senare år blivit mångkulturellt. Vi har i media läst och hört hur värdefullt och välgörande detta mångkulturella är för Sverige. Politiker har lovordat flyktingmottagandet och lovordat värdet av invandringen och de mångkulturella fördelarna. Inga som helst negativa konsekvenser har tagits fram utan allt har bara varit positivt för vårt kära fosterland. Om det skulle ha stannat vid matkultur och enstaka moskeer och kanske en del andra fredliga kulturkompletteringar vore det acceptabelt. Men har det stannat vid detta? Nej, vill jag påstå.
Vad ser vi idag att mångkulturen tagit hit till vårt land? Det som helt klart är importerat är kulturen att kasta sten mot ambulanspersonal, som kommer till en plats för att ta hand om skadade människor. Detta har inte tidigare förekommit i Sverige. Att hindra ambulanspersonal när de ska undsätta människor i nöd är, som att kasta sten på en präst, som står i sin kyrka och predikar från predikstolen. I vart fall om du är protestant eller katolik. Vi behöver bara titta på nyhetsprogram i TV för att se varifrån denna kultur kommer.
Var och varannan dag förekommer skjutningar på öppen gata. Folk skadas eller dör och man börjar snart ta detta med en axelryckning. Vardagsmat m.a.o. Naturligtvis skulle inte vårt samhälle ha varit förskonat från sådana företeelser om vi inte haft denna flyktinginvandring, men sannolikt i mindre omfattning.
En annan sak vi nu kan se är alla sexuella ofredanden som sker i olika sammanhang. Ett tafsande på kvinnor i trängsel vid konserter, i badhus, företrädesvis i äventyrsbad och på andra undanskymda platser.
Ett pris vi får betala för det mångkulturella samhället är definitivt mera våld. Detta är inte så konstigt eftersom invandringen till Sverige sker i huvudsak från länder, som är drabbade av krig och våld och från icke demokratier. Från länder där man vant sig att lösa konflikter med våld.
Om vi hade haft ett mer anpassat flyktingmottagande, som anpassats till våra möjligheter och resurser att integrera flyktingarna i det svenska samhället skulle situationen varit en helt annan.
Det stora problemet för att begränsa flyktingmottagandet har under många år varit Sverigedemokraterna (SD). SD har ansetts vara så främlingsfientligt att övriga partier i den svenska riksdagen vägrat att ens ta med tång i ett enda förslag som SD lagt fram. Lite överdrivet skulle man kunna påstå att SD, trots sin hållning, är orsaken till massinvandringen till Sverige.
Tack och lov har alla, utom ett par partier, börjat ta sitt förnuft tillfånga. Vi börjar nu se att man, lite generat, börjar anamma stora delar av SD:s flyktingpolitik. Detta är säkerligen bara början på en omsvängning.
Vad ser vi idag att mångkulturen tagit hit till vårt land? Det som helt klart är importerat är kulturen att kasta sten mot ambulanspersonal, som kommer till en plats för att ta hand om skadade människor. Detta har inte tidigare förekommit i Sverige. Att hindra ambulanspersonal när de ska undsätta människor i nöd är, som att kasta sten på en präst, som står i sin kyrka och predikar från predikstolen. I vart fall om du är protestant eller katolik. Vi behöver bara titta på nyhetsprogram i TV för att se varifrån denna kultur kommer.
Var och varannan dag förekommer skjutningar på öppen gata. Folk skadas eller dör och man börjar snart ta detta med en axelryckning. Vardagsmat m.a.o. Naturligtvis skulle inte vårt samhälle ha varit förskonat från sådana företeelser om vi inte haft denna flyktinginvandring, men sannolikt i mindre omfattning.
En annan sak vi nu kan se är alla sexuella ofredanden som sker i olika sammanhang. Ett tafsande på kvinnor i trängsel vid konserter, i badhus, företrädesvis i äventyrsbad och på andra undanskymda platser.
Ett pris vi får betala för det mångkulturella samhället är definitivt mera våld. Detta är inte så konstigt eftersom invandringen till Sverige sker i huvudsak från länder, som är drabbade av krig och våld och från icke demokratier. Från länder där man vant sig att lösa konflikter med våld.
Om vi hade haft ett mer anpassat flyktingmottagande, som anpassats till våra möjligheter och resurser att integrera flyktingarna i det svenska samhället skulle situationen varit en helt annan.
Det stora problemet för att begränsa flyktingmottagandet har under många år varit Sverigedemokraterna (SD). SD har ansetts vara så främlingsfientligt att övriga partier i den svenska riksdagen vägrat att ens ta med tång i ett enda förslag som SD lagt fram. Lite överdrivet skulle man kunna påstå att SD, trots sin hållning, är orsaken till massinvandringen till Sverige.
Tack och lov har alla, utom ett par partier, börjat ta sitt förnuft tillfånga. Vi börjar nu se att man, lite generat, börjar anamma stora delar av SD:s flyktingpolitik. Detta är säkerligen bara början på en omsvängning.
lördag 16 januari 2016
Jag vill hyra en lägenhet.
Jag är en "vanlig" människa och är i behov av att hyra en lägenhet. Behovet är akut. Hur bär jag mig då åt? Ska jag annonsera och försöka komma över en andrahandslägenhet eller ska jag titta på annonser för att köpa en bostadsrätt? Eller kanske det finns något annat alternativ?
Efter många överväganden ser jag att det som passar mig bäst är att försöka komma över en hyresrätt. Hur gör jag då? Jo, jag försöker utröna vilka kommunala och privata fastighetsägare som finns i det område som är intressant för mitt behov. Sagt och gjort. Vem ska jag nu vända mig till? De är lika bra att tala med chefen eller VD:n på en gång, för de är väl dom som bestämmer om jag ska få en lägenhet. Eller hur. Eller är det skillnad om man har en viss ställning i samhället? T.ex. om man är minister eller något i den stilen. Då kanske det går till så att man pratar med chefen direkt och inte med någon "kontorsråtta". För det är väl så man i vissa kretsar ser på de som sitter på expeditionen eller kontoret och har koll på läget.
När jag gjort dessa överväganden inser jag, som "vanlig" människa att det är nog lika bra att inte sikta för högt utan istället ta kontakt med "kontorsråttorna". Jag inser också, även om de inte kan fixa någon förtur, att jag kommer att bli trevligare bemött när jag uppger mitt ärende. Jag får lämna mina önskemål och vissa personuppgifter och kommer därefter att placeras i kö. Ingen lägenhet, men ett gott samvete.
P.S. Jag tänker inte skaffa någon lägenhet. Jag trivs med min bostadssituation. Ovanstående är skrivet i anledning av den turbulens som uppstått kring fackförbundet kommunal. D.S.
Efter många överväganden ser jag att det som passar mig bäst är att försöka komma över en hyresrätt. Hur gör jag då? Jo, jag försöker utröna vilka kommunala och privata fastighetsägare som finns i det område som är intressant för mitt behov. Sagt och gjort. Vem ska jag nu vända mig till? De är lika bra att tala med chefen eller VD:n på en gång, för de är väl dom som bestämmer om jag ska få en lägenhet. Eller hur. Eller är det skillnad om man har en viss ställning i samhället? T.ex. om man är minister eller något i den stilen. Då kanske det går till så att man pratar med chefen direkt och inte med någon "kontorsråtta". För det är väl så man i vissa kretsar ser på de som sitter på expeditionen eller kontoret och har koll på läget.
När jag gjort dessa överväganden inser jag, som "vanlig" människa att det är nog lika bra att inte sikta för högt utan istället ta kontakt med "kontorsråttorna". Jag inser också, även om de inte kan fixa någon förtur, att jag kommer att bli trevligare bemött när jag uppger mitt ärende. Jag får lämna mina önskemål och vissa personuppgifter och kommer därefter att placeras i kö. Ingen lägenhet, men ett gott samvete.
P.S. Jag tänker inte skaffa någon lägenhet. Jag trivs med min bostadssituation. Ovanstående är skrivet i anledning av den turbulens som uppstått kring fackförbundet kommunal. D.S.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)