Besök hos frisören.

Jag har under många år haft min frisering hemmavid och har alltid varit nöjd med resultatet. Nu i dagarna tänkte jag att jag skulle göra ett besök hos en, som jag trodde, proffesionell frisör.

När jag kom in i salongen blev jag något fundersam över utrustningen. I lokalen fanns två utländska kvinnor, som av allt att döma var frisörer eller i vart fall hade någon uppgift i salongen. När jag ombads kliva fram och sätta mig i frisörsstolen gjorde jag en reflexion över den ganska primitiva utrustningen. Dels fanns inget riktigt bord framför stolen, som jag kom ihåg från den tid jag gick till frisören. De fanns knappt någonstans att lägga ifrån sig glasögonen inför klippningen. Stolen kändes inte heller som en riktig frisörsstol. Även en annan detalj saknades, en ganska vesäntlig sak, mer om detta senare i berättelsen.

Så småningom, när jag tagit plats i den primitiva stolen, fick jag den sedvanliga papperskragen runt halsen och därefter även det sedvanliga skynket över axlarna. Allt väl med detta. Vad som gjorde mig lite fundersam var att en av kvinnorna gav lite korta instruktioner, på något språk som jag inte förstod, till den som satt på mig nämnda attiraljer. Min tanke var att hon var någon elev eller lärling och att det var den andra kvinnan som skulle klippa mig.

Men så var inte fallet. Den av kvinnorna som gjort förberedelserna tog sig nu an klippmaskinen. Nu börjar jag bli orolig, riktigt orolig. Kvinnorna sa något ord då och då till varandra, fortfarande på ett främmande språk. Kvinnan med klippmaskinen skred till verket sedan hon av allt att döma frågade sin kollega om vilket skär hon skulle använda, vilket inte gjorde mig lugnare. Jag var nu nästan på väg att lämna stället. Men foglig som man är satt jag snällt kvar i stolen. Jag började känna mig något svettig under mitt plastskynke. Om det var av nervositet eller att det just denna dag var mycket varmt vet jag inte säkert. Kanske en kombination av båda sakerna.

Nåväl, klippningen fortskred och de verkade väl någorlunda normalt. Efter att ha använt en maskin gick hon sedan över till en annan typ av maskin ocdh därefter kom saxen fram. Nu börjar det hända saker och ting. Som jag kommer ihåg sedan den tid jag gick hos frisören så hade han eller hon alltid en mjuk borste nära till hands för att borsta bort hår som hamnade i ansiktet och bakom halsen, främst när klippningen var klar och papperskragen avlägsnades.

Hur tror ni att denna frisör gjorde? Jo, hon blåste helt enkelt bort håret i ansiktet till en början. Tro nu inte att hon använde någon elektrisk blås, som faktiskt fanns tillgänglig, eller någon form av handblås. Vad kan man då använda sig av? Man använder sina egna lungor. Hon blåste mig i ansiktet från sidan, inte bara en gång utan flera gånger. När hon sedan avlägsnade papperskragen blåste hon mig även i nacken ett par gånger.
Till hennes försvar kan sägas att hon varken hade dålig andedräkt eller fräste saliv när hon blåste. Hon lät inte heller förkyld. Tack och lov och hoppas att hon inte hade någon annan sjukdom som är smittsam genom andedräkten.

Resultatet av klippningen då. Jag fick titta i en nackspegel, som brukligt, och nickade och tackade med god min. Betalade och gick därifrån, säkert för första och sista gången för när jag kom ut i bilen och tittade mig i bilens backspegel på nära håll såg jag hur illa det var klippt. Jag undrar när man nästa gång vågar sig på att uppsöka en frisörssalong.Nu blir det en omklippning i hemmets vrå.

Myggor.

Jag måste ställa frågan: har myggen blivit fler? Har vi blivit otåligare? Har myggen flyttat längre söderut?

På första frågan skulle jag vilja svara, NEJ. Vissa somrar har vi mera mygg än andra beroende på nederbörd och värme, som gör det gynnsamt för kläckningen. Så har det alltid varit och de får vi leva med.

På andra frågan tror jag att man kan svara, JA. Och vad kan då detta bero på? En gissning kan vara att fler människor bor i städer och tillbringar sin fritid allt mer på landsbygden i stugor och ute i skog och mark där myggen i huvudsak finns.

På fråga tre så tror jag att svaret är, NEJ. Västmanland, Uppsala, Gästrikland och Dalarna har säkerligen haft mygg i samma mängd tidigare. Att vi nu gnäller mer och kräver att myndigheterna ska ta hand om myggen åt oss beror på det jag nämnt ovan.

Varför har man aldrig fört upp myggen på denna nivå när det gäller förekomsten av mygg i norra Sverige. Jag kan lova att man där varje sommar år ut och år in har mygg i lika stor utsträckning som i de tre nämnda landskapen. Ingen har kommit på idèn att där syssla med flygbesprutning. Visst klagar man, men bara man och man emellan, aldrig att man börjar kräva besprutningar från luften.

Om man ska vistas bland myggen får man lov att anpassa sig därefter. Man klär sig rätt, d.v.s. heltäckande, man använder myggmedel, man skaffar sig en lövruska och viftar bort myggen med den o.s.v.

Och tänk va bra att myggen finns  för alla predatorer, som också ska ha sin föda. Tänk om vi utrotar myggen vad många som inte får mat. Alla insekter, så även myggen har en uppgift att fylla. Därför skydda er och stå ut i vår fina natur.

Lev väl och låt myggen finnas.

En resa att minnas.

Resan gick till Rom mellan den 25-30 maj. Det började med att vi, jag och Gunilla, på torsdag den 24 åkte till Örebro för att ligga över hos Karin och sedan på fredag kl. 03.50 åka buss från Resecentrum till Arlanda. Därifrån vidare med flyg till Rom och flygplatsen, Fiumicino. Tågresa på en halvtimme till Rom och järnvägsstationen, Termini. Väl framme där beslutade vi oss för att till fots söka oss fram till den adress där vi skulle bo under vår vistelse i Rom. Bostaden hade vi fått hyra genom Gunillas brorsdotter, Katarina, som bott i Rom i 15 år. Själv bodde hon i en lägenhet som låg vägg i vägg.

Det visade sig inte helt lätt att orientera i Rom, beroende på att man inte är lika noga med att skylta med vad gatorna heter, som vi är i Sverige. Nåväl efter lite frågande och ett par telefonsamtal till Katarina kom vi så småningom rätt. Hon mötte sedan upp vid Pantheon och det visade sig att hon bodde bara hundra meter därifrån.Nu var det dags att börja tänka på att "göra" Rom.

Första heldagen, lördag, var långt innan bokad för en fest i bergen ovanför en stad som heter Tivoli. Festen anordnades av en förening, SWEA, som är en förening som drivs av svenska kvinnor bosatta utomlands. Här var det nu lokalföreningen i Rom som anordnade en sommarfest, inte bara för medlemmarna utan även för anhöriga.

Jag ska berätta lite om resan till och från festen, som är ett kapitel för sig. Att åka bil i Italien med italiensk chaufför är inte som att åka bil i Sverige, vilket kan vara nog så läskigt om man som jag är åkrädd. Vi började med en taxiresa i Rom för att komma till en järnvägsstation. Chauffören tänkte av allt att döma göra några extrasvängar eftersom han räknade med att vi alla tre var turister. Men se då misstog han sig. När han nu fick klart för sig att en av passagerarna, Katarina, inte alls var någon turist fick han efter hennes vänliga men bestämda påpekande krypa till korset och försöka hitta närmaste väg till järnvägsstationen. Eftersom jag inte kan språket kunde jag under färden bara gissa mig till vad det hela handlade om. Jag hade fullt upp med att bromsa och svänga undan när jag tyckte att det var nära kollisioner. De var i alla fall skönt att kliva ur bilen och ta tåget för nästa etapp. Taxiresan från tåget till platsen för festen blev något lugnare då chauffören i vart fall inte  försökte göra några omvägar för att tjäna pengar. Men fortfarande kunde marginalerna vara små. Men de är väl så man kör här.

När vi sedan skulle lämna festen hade Katarina vidtalat en av festdeltagarna, som var italienare och hans svenska fru, att vi skulle få åka med till en tunnelbanestation. Den resan gick mycket snabbt eftersom den till stor del gick på motorväg och över tillåten hastighet med ett antal kilometer.

Festen då kanske någon frågar sig? En trevlig fest med mycket mat och dryck. Åskväder, regn och hagel varför vi efter maten fick flytta in från den plasttakförsedda uteplatsen. Vi köpte lite lotter som såldes och hade turen att vinna ett presentkort på IKEA. Värde 500 kronor. De var på en av de två sista lotterna på lottringen som vinsten utföll. När jag tog lotterna fällde jag kommentaren, att här är det en vinst. Och så blev det.

Söndag blev det besök vid den berömda fontänen, Fontana di Trevi. Där kastade Gunilla en slant i fontänen, som brukligt är för att man ska komma tillbaka till Rom. Anita Ekberg saknades dock i fontänen. Därefter blev det besök på och vid Spanska trappan. Timmarna gick och så småningom promenerade vi hemåt. Innan vi gick upp till lägenheten gjorde vi också ett besök i Pantheon, en på sitt sätt imponerande byggnad.

På kvällen var vi bjudna på mat hos Katarina. Gott och trevligt italienskt.

På måndag förmiddag drabbades vi av regn, vilket dock inte hindrade oss från att traska ut mot nya även-
tyr. Vi styrde nu stegen  mot Forum Romanum och Colosseum. Här kunde man verkligen känna historiens vingslag. Att vandra runt i Colosseum och tänka sig vilka scener som kan ha utspelats där med djur och människor i huvudrollerna.

Jag berättar bara här hur vi besöker olika kända platser, men man ska då veta att under vandringen till de platserna passerar man andra mycket sevärda byggnader, fontäner, statyer m.m. Allt med sin historia. De blev vi riktigt medvetna om när Katarina senare på kvällen gjorde oss sällskap och berättade om andra saker och platser, som inte är så omtalade som de platser vi besökte på egen hand.

Katarina var en utmärkt guide med sina imponerande kunskaper.

Tisdag blev det dags att besöka den katolska kyrkans högste i Vatikanen. Påven själv träffade vi inte men väl fick vi se hans kyrka, Sankt Peterskyrkan. En imponerande "koja" med målningar som inte går av för hackor. Man tycker inte att kyrkan ser så stor ut när man betraktar den utifrån. Däremot när man kommer in kan man se att man verkligen får plats där inne.

Efter kyrkan blev det Sixtinska kapellet, eller Capella Sistina som man säger på italienska, vilket inte var något litet kapell. Där fanns vävnader, målningar av många kända konstnärer, skulpturer och mycket annat att titta på. Efter den rundvandringen var det dags att styra stegen hemåt.

På kvällen var vi sedan ute och åt en middag tillsammans med Katarina på en närbelägen restaurang.

Onsdag ägnades åt hemresa, som började med att vi lämnade lägenheten vid 08-tiden och promenerade till järnvägsstationen. Vi hade nu lärt oss hitta i Rom genom våra promenader att vi kunde gå raka vägen. Vi var  sedan framme i Örebro 21.30 på onsdag kväll där vi mottogs av Tessa och Karin på Resecentrum.

Jag har bara här ytligt återgett vad vi var med om. Man känner hur alla intryck sedan smälter in efter hand. En sak är dock säker att utan Katarinas kunskaper, som hon snällt delade med sig, hade inte den här resan blivit så lyckad som den nu blev. Tack Katarina för allt.

Oj, va tyst de blev.

Jag tänker på den varg som hittades död i norra delen av Örebro län för någon vecka sedan. Vargen hittades i vattnet i en sjö, som jag inte kommer ihåg namnet på. Då drog många snabbt den slutsatsen att någon varghatande jägare varit framme och skjutit vargen. Besvikelsen blev tydligen stor när man inte hittade några tecken på skottskador i kroppen. Då hade den naturligtvis blivit förgiftad av slaktrester i närheten. Någon hade säkert lagt gift i slaktresterna. Vargen skulle nu undersökas på SVA och då tyckte många att polisen la ner alldeles för stora resurser. Hur man än vänder sig är ändan bak.

Nåväl, tänk va bra att man gjorde denna undersökning och fick fastlagt att vargen var varken skjuten eller förgiftad. Trolig orsak var drunkning. Tänk om någon skrämt vargen så att den sprungit ut på isen och drunknat kanske blir nästa spekulation. Vem ska man då ge skulden? Kanske vargkramarna, som nu blev så tysta.

Imamers okunskap?

Tittade på uppdrag granskning (UG) i onsdags. Man kan bli lite fundersam när man hör dessa imamer, eller s.k. imamer, ge råd till kvinnor som kommer till moskèerna och uppger att de blivit misshandlade av sina män. Genomgående ges råden att man absolut inte ska göra polisanmälan utan bara förlåtsa och underkasta sig. M.a.o. strunta i svensk lag.

Besöken hos imamerna gjordes med dold kamera och mikrofon och när detta sedan spelades upp för företrädare för moskèerna slingrar man sig genom att säga att den som gett råden inte var behörig eller andra luddiga förklaringar.

De är väl bara att konstatera att det i dessa kretsar inte förekommer jämställdhet, demokrati eller respekt för mänskliga rättigheter.

När man sedan kommer och kräver universitetsutbildning av imamer i Sverige för att man ska utföra ett arbete där sunt förnuft och svensk lag  ska gälla då tar man i lite väl mycket.

Kan man ändra på en så djupt rotad kultur? I början av 1990-talet hölls en informationsträff,,  på en polis-
myndighet i mellansverige, till invandrare som vistats i Sverige under en längre tid. Informationen rörde bl.a. vissa grundläggande svenska lagar. Efter föreläsningen kom en man fram till en företrädare för myndigheten och framförde ett tack men påpekade att koranen faktiskt stod över svensk lag för hans del. Man kan ju hoppas och tro att han inte var representativ på något sätt

Arbetslösheten-invandrare.

Tänk att det ska vara så fult att redovisa offentligt inom vilka grupper den högsta arbetslösheten förekommer. Eller kan det vara så att det beror på att det råkade vara bland utrikesfödda som arbetslösheten är högst. Jag tänker här på det uttalande som Fredrik Reinfeldt gjorde i en TT-intervju. Han redovisade bara arbetslösheten bland inrikesfödda mellan 25 och 54 år och utrikesfödda i samma ålder. Där framgår att arbetslösheten i den senare gruppen är mer än tre gånger så hög.

De är väl bra att någon i dagens läge vågar tala om det verkliga förhållandet. Sen kanske man utifrån de siffrorna kan göra något åt situationen. Om man inte ska våga tala om hur det verkligen förhåller sig kan man riskera att allt förblir som det varit. Ingen reagerar på samma sätt när man pratar om de ungdomar som är arbetslösa.

Min känsla är att det är fult att peka ut en viss grupp bara för att det rör sig om invandrare. Jag tror inte att det gagnar invandrare om man hela tiden ska vara rädd för att tala om realiteter. Hoppas att detta inte skrämmer andra att redovisa verkligheter och hoppas att det kommer ut konstruktiva åtgärder för att komma åt den höga arbetslösheten bland både ungdomar och invandrare.

Förbrödrar idrotten?

Du får inte vara med och leka tillsammans med oss. På annat sätt kan man inte tolka när riksdagsmännen ska mötas i den traditionella fotbollsmatchen. Meningen var att lagen som vanligt skulle bestå av ett lag från oppositionen, d.v.s., S, MP, V och SD och ett lag från alliansen, M, Fp, C och KD. Men se de gick inte alls.Då började de rödgröna sura och SD skulle inte få vara med och leka i deras lag. Ja, va ska man säga och tycka.

Jag tycker att det är höjden av barnslighet. Snacka om att idrotten ska förbrödra. Inte inom politiken tydligen. Man kan kalla detta för riktigt osportsligt. Frågan är om man inte håller på att göra SD till martyrer.

Slutligen finns det ingen politiker som kan slå näven i bordet och säga som en gammal partiledare en gång sa, "någon jävla ordning får det väl vara".